Mitt lilla regnmoln och jag

Idag har jag gått omkring med ett alldeles eget litet regnmoln över huvudet. Det fanns hos mig när jag vaknade och genast vissta jag at detnna dagen skulle gå i moll... När jag stod i köket och åt mina special-K's var det med mig, när jag gjorde mitt bästa för att sminka bort mina gråt-pufisga ögon så regnade det. Det vek inte från min sida under hela dagen då jag satt i en föreläsningssal och ansträngde mig för att verkligen lyssna på vad föreläsaren sa istället för alla ögonblick av underbar tvåsamhet som susade genom huvudet. När jag efter avslutad skoldag tog hissen ner hade nästan mitt lilla regnmoln blivit som en vän, det hjälpte mig att skicka ut vibbar till kursarna att 'jag är inte på humör för att prata om det, så fråga inte!', hela dagen möttes jag av tysta blickar som utstrålade medlidsamhet och förståelse. Det var helt klart skönt att med hjälp av mitt portabla oväder ha en dag för mig själv, utan krav och förväntingar från andra att jag skulle skapa debatt och väcka frågor (något som jag vanligtvis gör).

När jag skulle prommenera hem överraskades jag av en hagelskur, en riktig en. Jag hade inget paraply med mig, för jag tänkte att mot imaginära ösregn hjälper inte dem i alla fall så jag blev helt dränkt. Något som jag inte hade något emot. Men jag måste varit en lustig syn där jag gick i lugn takt på trottoaren med massor med folk som runt omkring mig sprang och skyddade sig med väskor och jackor och annat de hade till hands. Hagelskuren hade en renande effekt på mig, känner jag nu när jag sitter inne i värmen och tänker tillbaka. Jag är inte lika arg eller ledsen längre. Klart jag är besviken, men det hade val varit konstigt annars.

Jag överlever. My heart will go on, and on... eller vad Celiné säger ;)

Be Nice!
/Daisy